Jag är på väg upp till min morbror Per-Eriks bröllop i Kalix. Ett bröllop som jag inte till något pris vill missa. Per-Erik är en av de människor jag känner som bryr sig allra mest om andra, med ett hjärta som är så stort så att orden inte räcker till för att beskriva det. Han bryr sig om mig och han bryr sig om alla andra människor runt omkring honom. Det är faktiskt nästan rörande. Själv har han inte alltid haft det enkelt vet jag, och kanske har det spelat roll för den empati han nu har i sig.

Min farmor brukar påminna mig om att det är vägen som är målet. Jag ska passa på att hälsa på henne också nu när jag är i krokarna. Hon är klok min farmor. Den här gången har dock farmor trots sin "Astrid Lindgren"-visdom fel. Den här gången är det inte vägen som är målet. Den här gången är det målet som är målet. Per-Eriks bröllop. Resan ser jag som en bonus.

Staffan