Alla helgons dag har utan avbrott ingått i det svenska kyrkoåret sedan medeltiden. Vi firar den numera sista oktober varje år. Imorgon söndag firar vi Alla själars dag - till minne av alla döda.

Den allmänna minnesdagen över de döda uppstod tidigt. Den har sina rötter i förkristna keltiska traditioner som övertogs av kristnade germaner. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och att de då behövde vägledas med ljus och eldar. Något som lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar.

För många av oss är helgen speciell, med tid för eftertanke och tid att minnas nära och kära som inte längre finns med oss här. Det skulle inte förvåna mig om våra känslor också är besvarade, och våra vänner på andra sidan också tänker på och saknar oss lite extra just den här helgen.

Kom nu att tänka på Mary Elizabeth Fryes text från 1932:

Do not stand at my grave and weep
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.

Hoppas ni alla får en fin "Alla Helgona"-afton,

// Staffan