Vi var 6 miljoner människor i Sverige 1923. Det här var året då Edith Södergran, Stig Dagerman och Bo Setterlind föddes. I Stockholms invigdes det nya stadshuset och i Göteborg öppnade nöjesparken Liseberg.

Längre upp i landet, närmare bestämt på Boheden, nära Överkalix, inte många mil från polcirkeln, var livet annorlunda än i städerna. Här jagade man och fiskade och odlade potatis som skulle räcka hela den långa vintern. Man samlade ved, plockade bär och tog hand om hemmet. Lite som livet visas i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Det var här Lasse och Emma Larsson det året födde en flicka. Flickan gavs namnet Ebba. Här i Överkalix växte Ebba upp, och här levde hon fram tills nu hela sitt fina 95-åriga liv. Här drog den lilla flickan sitt allra första andetag, och här drog hon nyss sitt sista. Med huvudet högt och glimten i ögat tog hon sig an livet på ett sätt som jag alltid kommer se upp till och beundra. 

I sin ungdom träffade Ebba Hilding. Dom gifte sig och tillsammans fick de fyra barn. Först föddes min mamma som sen fick tre bråkiga småbröder att ta hand om. När jag själv senare fick förmånen att öppna ögonen i den här världen var jag Ebbas första barnbarn.

Hon var stark min mormor. Som en norrländsk fura stod hon pall genom svåra vintrar och korta somrar, genom sommardagar då solen inte gick ner och genom vinternätter då solen inte gick upp. Hon var med när det blev krig och hon var med när det blev fred igen. Nu är hon inte med oss längre, på samma sätt, och det känns tungt att behöva ta in att en så fin och god person som min mormor också bara har en begränsad tid här på jorden. 

—

Mormor du var alltid så barnslig och busig, och minnena med dig är så många. 

Jag minns alla timmar vi löste korsord tillsammans. Trots det skilde 50 år mellan oss kändes det alltid som att vi var jämngamla. Vi jobbade så bra som ett lag, även om det roligaste alltid var att retas för ord den andra inte kunde eller hade gissat fel på. När ibland också mamma var med fanns det inget korsord som var för svårt för oss. 

Jag minns mjukkakorna du bakade som jag kunde äta hur många som helst av. Jag minns när det var Hockey VM och du blev tokig när Sverige spelade dåligt. När vi badade vid stranden. När vi var ute och plockade hjortron bland myggen. När vi fiskade. 

Alla dessa minnen är som pusselbitar. Vi som är kvar här lägger nu bitarna tillsammans och jag kan lova dig mormor att det är ett enastående fint pussel. Du är så levande i våra minnen att det nästan är som att du är med oss här och lägger det.

Dessutom var du världsmästare i att kramas. Du var så alltigenom god att det kändes som att man själv blev en lite bättre människa av de där härliga kramarna man fick av dig. Det är rent av så att hela mitt samlade minne av dig är som en enda stor varm kärleksfull kram.

Mormor, när du tittade ut över sjön djupträsk och de norrländska vidderna var det som att du såg bortom horisonten. Såg vad som väntade när det var dags att av nödvändighet resa vidare. Jag hoppas att det du såg var någonting fint, och jag hoppas att vi får ses och kramas och lösa korsord tillsammans igen, någon gång långt i framtiden.

Hejdå älskade mormor.

// Staffan